Jag hade åsikter. Jag hade intressen. Jag kunde saker. Det är borttappat. Bortglömt. Undangömt i någon vrå av mitt medvetande. Förlorat i virrvarret som är livet, vardagen. Jag hinner inte. Jag hinner inte ens andas, så hur ska jag hinna hitta allt det där? Utan det är jag inte jag, bara ett skal. En fasad. Jag går på autopilot. Jag måste hitta mig själv igen.
Stanna upp.
Andas.
Vakna.
Men hur?
P.S. Tack för alla era tankar och åsikter kopplade till det förra inlägget. Jag tar med mig allt, funderar, spånar, stöter och blöter. Vi får se vad det blir i slutändan.
7 kommentarer:
Skrev världens längsta kommentar, nu är den borta...gör ett nytt försök imorgon...
Jag vet i allafall att du är den mest underbara och kärleksfulla dotter och vän man kan önska sig. Vad gäller att du känner att du har tappat dig själv så är det helt normalt när man är småbarnsmamma. Det är ett nytt liv som tar tid att vänja sig vid även om det är det underbaraste som har hänt i livet. Det är ju den största förändringen som sker och de flesta förändras dramatiskt som människa.Det tar sen tid att lära känna sig själv. Du kämpar också med husrenovering samt att hitta ett jobb. Inte konstigt i det läget att känna att man famlar runt. Jag älskar dig!
Puss puss/M
Gumman, vännen, mitt syskonbarn, min "lillasyster"....kärt barn har många namn. När jag läste ditt inlägg igår kände jag igen mig...mkt. Du har för snart 2 år sedan blivit mamma, dessförinnan fru. Ditt liv har gått igenom den mest omtumlande fas i livet man kan göra, föräldraskapet. Alla värderingar, tankar, åsikter allt sätts på sin spets.
Du har funnit dig fantastiskt i din mammaroll. Du är en öm maka som vårdar ert äktenskap.
Är det egentligen så konstigt att du har svårt att finna dig själv i detta?? Nej! Du håller på att förändra din identitet för alltid, du blir aldrig densamma!
Att gå från 2 till 3 är omtumlande, förändrande och knepigt på alla plan. Hela ens existens sätts på prov. Du som tidigare har känt dig stark i vissa frågor börjar nu undra om du egentligen är det...Det räcker med en blick från din son så sätts allt på ända för att börja om igen.
Det har tagit mig närmare 6 år, 3 barn senare, två nya städer, massa nya vänner, flera arbeten och mycket annat att börja hitta mig själv igen. Nu först känner jag vem jag förmodligen är...Emellanåt är jag livrädd och undrar vart jag finns i allt, men inser ganska snabbt att det blir som det blir....
Låt det ta tid, låt tankar komma och gå. Stanna vid någon för att lämna plats åt en annan. Och framförallt skriv...du har alltid skrivit för att göra dig av med sånt som är svårt att ta i, varför sluta?
Kram/ Kasia
Hm, jag vet faktiskt inte om man nödvändigtvis behöver tappa bort sig för att man blir förälder men helt klart är det ju en viktig utvecklingsfas i ens liv. Ni har ju dessutom gjort en massa andra förändringar också, inte minst i det faktum att du lagt så stor del på föräldraskapet och mindre på din utbildning/karriär i och med flytten. Det behöver ju absolut inte vara någon oförenlig del i ens identitet att ha det fokuset om det är så man vill ha det. Du kanske skulle försöka få tid till samtal med någon utomstående eller åka bort en helg själv för att känna efter och lägga upp en plan för hur du ska må bra. En konferens med dig själv liksom :).
Eller så kanske ni ska pausa lite byggprojekt och ägna er åt roligare saker ett tag, resa lite eller så. Man måste ju inte göra i ordning allt bara för att man 'kan'. För man kanske inte orkar. Man kanske inte orkar gå i ett ofärdigt hem heller men den energin kanske lättare kommer om man får lite distans till saker. Om L bygger under all ledig tid blir det ju dessutom du som får ta all tid med lillen även när du egentligen skulle ha möjlighet att pyssla med egna ledighetsprojekt, läsa eller reflektera eller vadsomhelst. Det här kanske är självklarheter som du redan tänkt på och accepterat men tänk ändå gärna att det faktiskt inte måste vara så. Ibland måste man avvika lite från plan för att rädda det liv man vill ha- på lång sikt.
Hoppas något var tillräckligt klart- jag vaknade fem ;). Kram
Hm känner igen det du skriver, och när jag tänker efter så "började" min förändring när jag träffade P. Man växer upp och hittar sin personlighet, färdigheter, intressen, sin livsrytm. Och sen händer något stort i livet, något som kan vara framtiden och förändringen börjar hända. man ska ju som leva ihop sig. Sen kom den för mig största förändringen när jag blev mamma. Allt bara nollstäldes och så började jag om på nytt. Det mesta jag kunna, tyckt om att göra och ja framför allt hunnit göra när som helst förut är förändrat. Och nu till slutsattsen i mitt svammel...jag tror att man måste sörja sitt "gamla förlorade" jag lite för att hitta sitt nya jag och kunna välkomma det med öppna armar.
Nog svammlat =)
Om du kommer på Hur så snälla berätta hemligheten för jag vill gärna veta..
Jag kan skriva hur mycket som helst men det är svårt att komma med nåt smart och ännu lite svårare när jag inte riktigt känner dig än..
Det finns så många innan mig som sagt en massa klokt, jag vill bara säga att jag känner igen mig, att en gång hade jag åsikter(nu kommer jag inte ihåg dom när jag väl tänker dom) och jag hade intressen(men nu hinner jag inte riktigt med nån av dom)
Hoppas du kan finna dig själv..
Tack för svaren :)
Skicka en kommentar