Ibland blir jag så himla irriterad på mig själv. Jag är faktiskt en normalbegåvad, hyfsat händig och pysslig kvinna med god läsförståelse och två fungerande händer. Vet jag inte hur man löser ett problem så kan jag söka information och läsa mig till hur jag ska göra. Ändå inser jag hur okapabel jag blir när jag har en man i närheten.
Helt plötsligt kan jag inte spika upp en tavla eller bära ved, skruva isär en garderob eller limma ihop något som gått sönder. För det gör ju mannen åt mig. Och det handlar egentligen inte om lathet eller att jag är för fin för att skita ner mig, utan om att jag faktiskt själv degraderar mig till den grad att jag på sin höjd duger till att räcka fram en hammare eller ta hand om sonen.
Det är förstås inte fy skam att kunna ta hand om sitt barn, men ärligt talat - varför skulle inte jag kunna riva en garderob eller spika en list? Tapetsera eller skruva upp gardinstänger? Hur hade jag gjort om jag hade varit ensamstående, med eller utan barn? Hade jag suttit på ändan och inte gjort nånting? Hade jag lejt hjälp till precis allting? Knappast. Då hade jag fixat själv, utan att tänka så mycket mer på det.
Så varför gör jag inte bara det? Hur kommer det sig att det i min hjärna är min man som ska ha huvudansvaret för renoveringen, göra alla "svåra" saker, bestämma hur och när saker ska göras och säga åt mig vad jag ska göra? Ärligt talat, hur dum får man bli? Okej om maken var snickare och faktiskt hade gedigen kunskap om sånt som inte jag har en susning om, men ärligt talat så är han ju lika mycket lekman som jag är. Men det är just det, han är man. Och på något sätt sätter jag mig själv i kvinnofällan.
Men icke mer! Jag kan, jag ska och det kommer bli hur bra som helst.
7 kommentarer:
SKÄRPNING! ;-)
Precis. Så nu är det bara att ta upp hammaren i ena handen och skruvdragaren i den andra och rocka järnet!!! ;)
Precis som jag...är också hydsat händig och fixade en massa saker när jag bodde själv, men helt plötsligt tänkte jag att det christopher får fixa sakerna föra att jag inte kan. OCh värre blir det om han skulle stå och se på....
Känner igen mig lite i det där,det är många saker i vardagen som är "uppdelat" hos oss.Måste dock erkänna att jag i vissa fall är lat och tycker att det är skönt när Patrik gör,men många saker blir jag arg på att jag inte gör längre.Har blivit lite tapig faktiskt :)
Jättekul att ni flyttat till byn :)
Ina: Ja verkligen skärpning! :-)
Sara: Jajamensan. Eller kofoten i det här fallet, och ta bort golvlister.
Sanna: Ja alltså stå och se på får ju inte maken göra heller, då blir jag bara irriterad. Men det gäller det mesta...
Sofia: Kul att du hittade hit! :-) Vi får ta oss i kragen och bryta mönstret ;-) Och tack, vi har då verkligen känt oss välkomna än så länge :-)
Då är vi lika vännen! Känner igen precis det du skriver! Vi måste sätta ner foten och sluta med detta beteende. Kramar
Det är nog ett väldigt vanligt kvinnligt beteende. Känner igen mig själv i viss mån då jag har levt med en man. Och då trots att jag har levt ensam innan och då fixat det mesta själv. Men bra tänkt gumman, dags att bryta mönstret.
Puss puss/M
Skicka en kommentar